En höna har nu blivit parningsvillig och låter tuppen para sig med henne utan att skrika i högan sky. Det är den svarta, som hängt ihop med tuppen sedan de var små.
Plötsligt har tuppen också betett sig på ett sätt som jag aldrig sett förut.
För ett par dagar sedan gick han plötsligt ned i den vita hönans banankartong, som hon sover i nu när hon är skadad. Där började han rota omkring och göra som en grop. Bredvid stod den svarta hönan och de småpratade en lång stund med varandra, som om de resonerade om något viktigt, som man och hustru.
Ikväll lade han sig i ett hörn i höet i det lilla hönshuset med näbben ned i hörnet och baken upp och låg så en liten stund, som om han ville visa hönan, som såg på, var hon skulle lägga sitt ägg. Sedan klev han åter i banankartongen och lade sig likadant, med näbben och huvudet ned och baken upp! Hönan såg på och sedan småpratade de åter en stund medan tuppen låg kvar i kartongen, krafsade lite och återigen gjorde en grop.
Gulligt och otroligt fascinerande!
Sedan har jag läst på nätet att tuppar liksom hannen bland många fågelarter just hjälper hönan att hitta en ruvplats.
Det ger alltid något nytt att ha höns! Men först trodde jag att tuppen blivit lite tokig alternativt hittade på något mot den lilla vita hönan, som han varit tämligen brutal emot, hur mycket han än dansar runt hennes fötter.
Ganska snart insåg jag dock att det här var en viktig kommunikation mellan honom och hönan!
Det är m a o troligen snart dags att sätta upp redena, som nu står ute. Då lär jag förmodligen först få se tuppen i redet (banankartongen är ju faktiskt upptagen ett tag)! :-)
Jag återkommer om min skadade höna. Idag har jag i varje fall snickrat ihop en konvalescensbur åt henne. Bild kommer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar