Hösthimmel i Södra Råda

Fotot taget igår eftermiddag mot väster.

Arbetskooperativet Laxen

Idag har jag fått hjälp av arbetskooperativet Laxen i Gullspång med att röja tomten. Tre stycken var här och en körde med röjsåg, en annan med mina liar och en tredje räfsade ihop buskagen i högar, som nu ligger nära dikeskanten, så att jag kan bränna det i vår. Det blev jättefint och jag är mycket nöjd och tacksam! Beroende av bl a hur min rygg läker, anlitar jag dem ev en gång till i höst för lite annat, som att ta ned ett körsbärsträd. Skönt att känna att jag kanske inte behöver göra allt själv hela tiden. Tomten är ju rätt stor...ca 1600 kvm.

Röjning av sly bredvid uthuset.

Konvalescens

Igår var jag hos doktorn för ryggen. Känner att jag vill ha en läkarkontakt, om komplikationer skulle tillstöta. Han undersökte mig, kunde konstatera att ryggen var sned - tydligt tecken på ryggskott - men gav mig det uppmuntrande beskedet att diskbråck i 2/3 av fallen läker inom tre veckor och till 90% inom tre månader. På nätet har jag läst att de akuta symptomen oftast avtar / går över efter 2 - 3 veckor.

Det har nu gått tolv dagar och jag känner att jag får lättare och lättare att röra på mig. Diskning har jag hittills inte vågat ge mig på (möjligen någon av de första dagarna, då jag gav mig den på att jag skulle klara det mesta).

Jag har redan skrivit att Martin var här måndag - onsdag och då också hjälpte mig med disk, hämta vatten m m, men jag måste till detta foga att även Mats varit här två gånger. Första gången var nog dagen efter jag fått bråcket, på lördagen, då han även lagade mat. Andra gången var igår, då jag åkte med honom från stan, han diskade en disk, som hunnit trava sig från i torsdags; dagen efter det Martin åkte och jag blev däckad i feber och förkylning. Han tömde även och hämtade vatten, samt fyllde på vedkorgen. Tack, Mats!

I torsdags åt jag nästan inget p g a febern, men i fredags var jag trots denna hungrig, men kände mig för dålig för att åka och handla. Jag ringde min granne (tvärs över fälten på västsidan) Tony, som var snäll och kom över med mat! Tänk vad betydelsefullt det är med goda grannar och med snälla syskon, anhöriga och medmänniskor....Det märker man, om inte annat, när man blir sjuk!

Jag har dock börjat bättra på mig betydligt och imorgon har jag tänkt prova att diska igen! Jag får dock försöka att inte stå för böjd över den låga diskbänken. Den ställningen är förödande.

Efter kommunstyrelsemötet idag, på vilket jag inte kunde sitta ordentligt utan vankade fram och tillbaka i rummet, åkte jag till ett ställe där det tidigare funnits mycket björnbär, men där jag häromåret inte fann några buskar. De hade troligen åkt med tillsammans med skogen, som var nedhuggen. Idag fann jag dock björnbär igen och plockade 4 dl! Böjde mig ner en del och fick lite ondare (men bara lite).

Läser man sjukgymnastnas råd, så kan man dock med fördel cykla, simma och promenera. Därför tänker jag cykla tillbaka dit imorgon och se om jag kan plocka lite mer...jag tyckte mig se ett helt snår med buskar! Det blir säkert i varje fall en lagom cykeltur!

Ikväll viner blåsten runt knutarna, men imorgon lovar SMHI sol!

I björnbärsskogen med Martin

Martin var här ett måndag till onsdag och hjälpte mig bl a med vardagsbestyr så som att hämta vatten, tömma diskvatten, montera ihop en säng med mera med mera. Han underlättade alltså min diskbråcksvardag betydligt och dessutom fick vi några dagar tillsammans här i Södra Råda! Dessa dagar avslutades med en halvtimmes björnbärsplockning, då vi också hittade ett jättefint kantarellställe. En produktiv halvtimme, m a o! Några blåbär och hallon fick också plats.

Lingon fanns det också men det känns inte som att det är något jag skall ge mig på i detta läge.... Björnbären räckte till två burkar och svampen delade vi upp för minst två härliga kantarellomeletter!

Bara för att ni ska se att bråcket inte tagit knäcken på mig och trots att jag hade lite ont i halsen och blev däckad i förkylning och feber med tappad röst dagen efter det att Martin åkt; dvs på torsdagen, lägger jag nedan in några glada bilder på mig själv, som Martin tog!

Foton: Martin Gustafsson

Martin!

Vinbär på gott och ont.....

Bl a på ont. Visst är det härligt med vinbär och buskarna har bjudit på god skörd även i år. Men när jag förra fredagen böjde mig lätt framåt för att plocka en klase, så kändes det som om en tennisboll trycktes ur min ryggrad. Diskbråck, förstås!

Härligt, härligt, men farligt, farligt, uppenbarligen..!

Jag lyckades med, ja, jag minns inte riktigt, men två dagar låg jag i stort sett i sängen; dvs fredag och lördag, möjligen även söndag. Tog en ipren och klippte gräset. Tror det var i söndags. Har telefonledes stämt av symptomen med bror Jan, som ju är läkare och som själv haft diskbråck, och med vårdguiden. Det kan inte vara så mycket annat, men för säkerhets skull har jag bokat ett besök på vårdcentralen på måndag.

Nu kan det knappast ha varit vinbärsplockningen som allena varit boven i dramat. Snarare bara den utlösande faktorn. Vad kan det då ha varit? I de råd jag funnit på nätet ska man undvika framåtböjning och samtidig vridning. Just den rörelsen har jag varit flitig på i sommar....i och med all lieslagning! Jag gick ju en kurs i början på sommaren och fick då lära mig meja på det riktiga sättet, dvs att vrida kroppen fram och tillbaka, som att öppna en en flaska med kork i. Lite framåtböjd har jag stått och gått också, när jag slagit.....

Här är redskapet:

Här syns alla liarna med tillbehör. Till höger är den "knackelie" jag har knackat själv på kursen. Den har inställbart orv (det man håller i), så nu kommer jag att göra en justering och dessutom ändra stil och inte vrida ryggen. Fast det lär nog dröja innan jag börjar använda lien igen...ganska länge, tyvärr!! Högst uppe syns städet, på vilket man hamrar liebladet vasst.

Här hamrar jag liebladet sylvasst.

Visst kan det faktum bidra att jag hoppade från stegen eller från 1,5 meters höjd en gång nu i sommar, då stegen jag stod på och skrapade fönsterfoder började vingla till. Jag kom ned på båda fötter men gjorde en bakåtkullerbytta på den sluttande gräsmattan. Efteråt kände jag mig lite mörbultad och hade faktiskt lite ont i ryggen, vill jag minnas, men huvudorsaken känner jag mig rätt säker på är lieslagningen. Men intet ont som inte har något gott med sig: Nu får jag lära mig bättre ergonomi och dessutom tvingas jag förmodligen träna upp en muskelkorsett kring ländryggen. Vid närmare eftertanke, fick jag ju redan i början på 80-talet, efter att ha dragit upp en 100-kilospatient i sängen på infektionskliniken i Uppsala, så svår ischias att jag knappt kunde sitta på en hel sommar och därmed inte kunde fortsätta inom sjukvården...Kanske fick jag ett diskbråck redan då - utan att veta om det?